26 maj
Men hoppsan!
I går var det måndag och vi sågs inte - det är väl lika bra att vänja sig vid dessa måndagar eftersom sommarlovet rycker allt närmare.
Lite hinner vi ju ändå göra innan dess; som ni redan sett har Sigge meddelat att det blir lite extra hallå nu på måndag.
Sedan har vi ju både konsert vid Norrala och i Lynäs som väntar andra veckan i juni innan det blir ledigt. Det är tur att vi fortfarande har en del roligt att se fram emot!
I backspegeln har vi nu framträdandet vid återanvändardagarna där vi ju med våra blotta uppenbarelser gör syn för sägen. Mer uttalad återanvändning har väl sällan skådats.
Själva spelningen på fredagen 22 maj får man väl säga var okej som helhet betraktat. På vissa håll var väl upptakten i form av Stevie Wonders Your are the sunshine osv lite haltande och jag bekänner mig själv genast utan förskönande omsvep till de svagare korten i just den given.
Sedan ryckte det väl upp sig via September song, Big band bossa nova och vår omhuldade klassiker I left my heart i SF.
Vi knölade oss även igenom The shadow of your smile innan finalen kom med Cabaret, Blommornas vals och inte minst King of the road som ju sitter som en smäck numera. En bra avslutningslåt!
Vi var 20-talet Alirare som slöt upp och för ovanlighetens skull hade vädret bestämt sig för att hålla någorlunda torrt vilket sannerligen inte hör till vanligheten vid Återanvändardagarna. Själv var jag ju engagerad också på lördagen vid tribunen fast då med lite annan musik (och instrument) och då kan ni lita på att precis när vi slagit an sista ackordet så kom regnet. Det kändes liksom tryggt och hemvant - ungefär som klockringningen i Stadshustornet, Dagens dikt och testbilden på TV.
Apropå hemvant - kommer ni ihåg barndomens sommarlov? Efter examen (hette det väl, vill jag minnas?) med Den blomstertid nu kommer, betygsutdelning och liljekonvaljdoft fick man byta finkläderna mot mer vardagsbetonat mode och kasta sig på cykeln för en tur ut i spenaten.
Minns ni känslan? Dofterna? Knarrande cykeldäck mot vägens grus och en hägrande badplats lite längre fram. Eller en blommande sommaräng, en riktig björkhage (finns det såna i dag?) och böljande sädesfält.
Kossor på bete och vänstertrafik.
Tiden var oändlig.
Det var ännu bara juni och skolan skulle inte börja förrän någon gång i augusti om 100 år. Minst. Och solen sken ju hela tiden och det var minst 25 grader varmt i vattnet. Att få hjälpa till med slåttern under heta julidagar med paus i skuggan av en hässja med nybakade kanelbullar och en flaska Pommac eller ännu hellre för min del bubblande krusbär...
Sensommaren med spännande kräftfiske i djupmörka augustinatten där det erbjöds många tillfällen till första trevande (i dubbel bemärkelse) närmanden till det motsatta könet när elden knastrande falnade och gryningen anmälde en ny dag.
Så tog det plötsligt slut alltsammans. Tiden var utmätt och somrarna blev småningom sig aldrig lika. Man sugs in i grottekvarnen och vem vet vart livet tog vägen? Plötsligt är man på god väg att högst påtagligt och i ordets verkliga betydelse bli föremål för återanvändning - men det var ju då Alir Wind Band kom till! Som en injektion av livslust som får knövliga gubbar (gummorna våra är ju självklart lika unga som alltid) att vädra en ny vår.
Så vi försöker härda ut över sommaren för att sedan åter ses med lurar och tutor. Den sommar som för 50 år sedan tedde sig sekellång, har ju med åren kommit att kortas betydligt och numera hinner man ju knappt vända sig innan det är nytt år igen (det säger kanske mer om trögheten i själva vändningen).
Tut på er!
Hälsningar
Håkan
