7 april
Goddag alla glada tutare i Alirland!
Här kommer några rader inför påsken med sin vederkvickande ledighet och möjligheter till äggstra träningsstunder - i synnerhet som ju kommande måndagskväll blir repledig eftersom det då råder Annandag Ägg.
Att döma av harvandet i måndags kväll kan det också behövas lite trudeluttande hos i vart fall en del av oss för att komma igenom alla synkoper, åttonsdelspauser och punkteringar inte minst i You are the sunshine of my life. Man, det SKA gå, och till slut kommer också den att flyta iväg som den ska. Men kanske inte till den här påsken. Eller nästa.
Förutom Stevie Wonder (när jag växte upp hette han alltid "Little Stevie Wonder" men vid närmare eftertanke måhända detta säger mer om mig och min ålder... Medge ändå med tanke på detta att det är duktigt att ens komma ihåg en sådan sak?) så fick vi faktiskt två nya låtar den här måndagskvällen; ett hugnesamt meddelade till alla som inte var med på måndagsrepet, får jag hoppas.
Som Vår Käre Ledare framhöll med viss emfas: "vi måste väl ha en marsch också!" innan han presenterade Anchors Away. Sedan satte vi igång och tutade ungefär som vi alltid visslat den. De av oss som eventuellt varit på kryssning i Karibien och närliggande territorier har dessutom trallat Anchors Away varje gång skeppet lagt ut så att vi fått lägga in för att sedan själva lägga ut. Byxorna. Om ni förstår hur jag menar.
Nuväl -Sigge dundrade omedelbart med ögat strängt riktat mot orkestern att "sådär tror ni förstås att det ska låta och så där har det säkert låtit när ni hört den. Men så står det inte SKRIVET!" Varvid vi alla skamset kollade i nötterna bara för att konstatera att han antagligen hade alldeles rätt. I varje fall de som kan läsa noter, höll kanske med? Och då hade vi som en gång i världen varit aktiva inom SIF (Svenska industritjänstemannaförbundet) ens framlallat den text som finns specialskriven på denna melodi för att användas vid solenna tillfällen (en vacker omskrivning för de ofta förekommande kurserna och konferenserna med fest, snaps och andra muntrationer). Men den ska jag bespara er.
(Vilket påminner mig om en gammal skröna som tillskrivits dåvarande landstingsrådet Einar Asp (S) från Kilafors vilken efter ett avtals ingående och bekräftande med ett rejält handslag tillfrågats om möjligen ett undertecknat dokument som verifikat för just träffade överenskommelse kunde tänkas föreligga? Einar Asp lär enligt (flera säkra källor) ha yttrat "Sagt är sagt, men det som är skrivet kan komma bort!") (Vilket återigen får mina tankar att flykta, denna gång till en sentida partikamrat till Einar som visst inte ens kommit ihåg eller sett några papper?).
(Ja, nu kommer jag dessutom på att jag lärde känna Einar Asps dotter en gång under min ungkarlstid - vi bodde faktiskt ihop en tid, i ett bhus som faktiskt hette Gomorra Nå, efter ett par gånger lyckades vi traggla igenom också denna marsch som vi dock med nödvändighet får återkomma till.
Samma gäller för nya låt nummer två denna afton, Sound of music, eller åtminstone en del ur musikalen/filmen om vonTrapp och Julie Andrews som nunna och barnflicka och sedmera fru von Trapp skuttandes runt på de österrikiska alpsluttningarna innan farbror Hitler med anhang kommer ångandes med sina trupper.
Vi jobbade med ledmotivet, den melodi som heter just som filmen/ musikalen - andra kända nummer är som ni säkert kommer ihåg odödliga örhängen som My favorite things, Do-re-mi och förstås tretaktaren Edelweiss men dessa kanske dyker upp senare.
Bäst i genren är enligt mitt förmenande ändå nid- och tidskriften MADs version av alltsammans, Sound of money.
Jaha - med detta är det bara att tillönska alla kamrater en Glad påsk med god mat och dryck - ni vet väl att sedan några år tillbaka är påsken den största mat- och frosserihelgen i vårt (numera) arma och krisdrabbade land; julen har fått pisk av påskriset och vid det här laget har också dryckesfabrikanterna hunnit märka om överbliven julmust med påskmust-etiketter (övriga tider på året heter samma smörja kalas-must eller liknande). Men en laxsnört och en sillbit ska det väl i alla fall bli. Eller hur?
Sedan kanske vi också ska försöka ägna helgens betydelse åtminstone något lite eftertanke - allt från skärtorsdagens tvagande av lärjungarnas fötter (fotvård heter det i dag) långfredagens lidande (det är faktiskt bara 40 år sedan det blev tillåtet att arrangera uppsluppna och profana festivitas på denna dag; jag minns min barndoms melankoliska långfredagspåskalammsmiddagar med hela släktens vuxna i mörka kostymer/höghalsade svarta klänningar och florbehängda krucifix i mina lätt troende gammelfastrars pampiga matsal. Det var tider det, för en yster tolvåring som till yttermera visso tvingades konstatera att såväl Pressbyrån, Sagakiosken, Curts kiosk som Alakiosken hade STÄNGT hela dagen varför några diskreta inköp två lösa Ritz och en ask tändstickor omöjliggjorts.
Å andra sidan har vi ett par dagar senare påskdagens jubelstämning med en uppståndelse och återfödelse som i sig själv utgör en verkningsylld metafor för årstiden - det är ju nu allt föds på nytt, saven stiger, knoppar brister och årscykelns pubertet slår ut i en eufori som inte står kyrkans glädjeutgjutelser på påskdagen efter (man har väl sjungit i kyrkokör, för 17!).
Så håll ut, värp några ägg och hälsa Blåkulla alla ni som ska dit...
(Påsk-)hälsningar
Håkan
