alirwindband

Den 24 oktober firade vi 5-årsjubileum.
Det blev en del högtidliga bilder. varsågod.

Konsert

Med

Musikskolans Storband

Alir Wind Band

&

Brass Kvintetten

Måndagen den 1 Juni kl. 18:30

Röda Rummet, Söderhamn

Men hoppsan!

I går var det måndag och vi sågs inte - det är väl lika bra att vänja sig vid dessa måndagar eftersom sommarlovet rycker allt närmare.

Lite hinner vi ju ändå göra innan dess; som ni redan sett har Sigge meddelat att det blir lite extra hallå nu på måndag.

Sedan har vi ju både konsert vid Norrala och i Lynäs som väntar andra veckan i juni innan det blir ledigt. Det är tur att vi fortfarande har en del roligt att se fram emot!

I backspegeln har vi nu framträdandet vid återanvändardagarna där vi ju med våra blotta uppenbarelser gör syn för sägen. Mer uttalad återanvändning har väl sällan skådats.

Själva spelningen på fredagen 22 maj  får man väl säga var okej som helhet betraktat. På vissa håll var väl upptakten i form av Stevie Wonders Your are the sunshine osv lite haltande och jag bekänner mig själv genast utan förskönande omsvep till de svagare korten i just den given.

Sedan ryckte det väl upp sig via September song, Big band bossa nova och vår omhuldade klassiker I left my heart i SF.

Vi knölade oss även igenom The shadow of your smile innan finalen kom med Cabaret, Blommornas vals och inte minst King of the road som ju sitter som en smäck numera. En bra avslutningslåt!

Vi var 20-talet Alirare som slöt upp och för ovanlighetens skull hade vädret bestämt sig för att hålla någorlunda torrt vilket sannerligen inte hör till vanligheten vid Återanvändardagarna. Själv var jag ju engagerad också på lördagen vid tribunen fast då med lite annan musik (och instrument) och då kan ni lita på att precis när vi slagit an sista ackordet så kom regnet. Det kändes liksom tryggt och hemvant - ungefär som klockringningen i Stadshustornet, Dagens dikt och testbilden på TV.

Apropå hemvant - kommer ni ihåg barndomens sommarlov? Efter examen (hette det väl, vill jag minnas?) med Den blomstertid nu kommer, betygsutdelning och liljekonvaljdoft fick man byta finkläderna mot mer vardagsbetonat mode och kasta sig på cykeln för en tur ut i spenaten. 

Minns ni känslan? Dofterna? Knarrande cykeldäck mot vägens grus och en hägrande badplats lite längre fram. Eller en blommande sommaräng, en riktig björkhage (finns det såna i dag?) och böljande sädesfält. 

Kossor på bete och vänstertrafik.

Tiden var oändlig.

Det var ännu bara juni och skolan skulle inte börja förrän någon gång i augusti om 100 år. Minst. Och solen sken ju hela tiden och det var minst 25 grader varmt i vattnet. Att få hjälpa till med slåttern under heta julidagar med paus i skuggan av en hässja med nybakade kanelbullar och en flaska Pommac eller ännu hellre för min del bubblande krusbär...

Sensommaren med spännande kräftfiske i djupmörka augustinatten där det erbjöds många tillfällen till första trevande (i dubbel bemärkelse) närmanden till det motsatta könet när elden knastrande falnade och gryningen anmälde en ny dag.

Så tog det plötsligt slut alltsammans. Tiden var utmätt och somrarna blev småningom sig aldrig lika. Man sugs in i grottekvarnen och vem vet vart livet tog vägen? Plötsligt är man på god väg att högst påtagligt och i ordets verkliga betydelse bli föremål för återanvändning - men det var ju då Alir Wind Band kom till! Som en injektion av livslust som får knövliga gubbar (gummorna våra är ju självklart lika unga som alltid) att vädra en ny vår.

Så vi försöker härda ut över sommaren för att sedan åter ses med lurar och tutor. Den sommar som för 50 år sedan tedde sig sekellång, har ju med åren kommit att kortas betydligt och numera hinner man ju knappt vända sig innan det är nytt år igen (det säger kanske mer om trögheten i själva vändningen).

Tut på er!

Hälsningar

Håkan

Hallå alla rödtröjor!

Vaddå?

Jo, jag inspireras av Sigges upprop från i måndags kväll inför helgens framträdande vid Återanvändardagarna där han i samband med låtlistan noterar bland annat "Klädsel Röda Tröjan".

Det är som sagt var dags för concerto grosso på fredag 22 maj. 

Måndagskvällens rep gick helt i samma tonart, d v s vi kollade lite på de låtar vi ska spela - för den som inte var med och fick ta del av fredagens tutlåtar följer en lista sist i mailet. Glöm inte tröjorna - men ta med instrumenten också...

För fredag gäller att vi samlas vid Tribunen (där vi tutat förr) i Söderhamn kl 10.45 på fredag för spelning 11.00-11.30.

Rödtröjor kan ju också vara så mycket annat - Liverpool FC till exempel - eller kanske  kan Röda Tröjan vara namnet på en kvarterskrog? Det finns väl en Röda Bonden i Edsbyn tror jag och rödtröjor har man ju gott om i bandymetropolen Edsbyn. Ojdå! 

Klavertramp! Det är förstås den Gula Färgen som gäller för flertalet i AWB. Man ber om ursäkt...

Så har vi ju Röda Armén och som sådan kan vi väl känna oss när vi tutar iväg i en marsch eller varför inte Blommornas Vals som ju i alla fall är komponerad av en landsman till den Röda Armén?

Det finns också rödkullig boskap, "Rödkullor" men den saknar faktiskt horn och det gör sannerligen inte vi!  Vi erbjuder både horn och inte sällan veritabla bröltoner!

Jag undrar dessutom om det inte finns "Röd djungelhöna" dessutom? 

Eller vad säger Renske, som i alla fall har ett förflutet som ägguppfödare?

Min kära hustru som är svampkonsulent hojtar om röd flugsvamp - jag trodde den är BÅDE röd och vit? Oskuldens färg klär emellertid inte riktigt AWB-kamraterna, misstänker jag...

Sedan har vi ju Röd, en av karaktärerna i TV-historiens utan konkurrens bästa serie; danska Matador. Den har väl alla sett? Dallas i slowmotion men med bredd och djup som aldrig till förne!

Nej, nu är det bäst jag slutar innan ni alla ser rött...

För fredag gäller i alla fall: TRÖJA PÅ (ja, byxor alternativt kjol, allt efter kön och ev läggning, skor och strumpor är väl heller inte i vägen...)!

Här kommer låtarna i föreslagen tur och ordning (men känner vi Sigge rätt, så...) 1. Your are the sunshine of my life, 2. September song (antagligen blir det väl väder därefter), 3. Big band bossanova (jo, det blir trummor på fredag!), 4. I left my heart in SF, 5. The shadow of your smile (den har jag faktiskt hört som tango med Faxekvartetten från Söderhamn vid en spelning en lördagskväll i Delsbo 1965. En upplevelse. Jag lovar) 6. Cabaret (se upp så att polisen inte har fartkontroll i city på fredag), 7. Waltz of the flowers samt 8. King of the road.

Sedan är det repledigt 25 maj, så det så!

På initiativ från Sigge vill jag också föra vidare en av hans funderingar angående någon form av sommarfest eller terminsavslutning eller vad vi vill kalla det? Finns något intresse? Framförallt - finns idéer? Hör av er i så fall så kanske vi kan tota till något. Vi har ju ett par spelningar i v 24 så vi kommer ju att ses. Och tutar man det ena kan man väl tuta det andra? Eller...?

Vi ses på fredag!

Hälsningar

Håkan

Tutiluren!

Jag vet inte riktigt hur, men vid repet i går kväll kom följande bild upp i min (möjligen skadade?) hjärna:

Granngubben och jag är ute på vår vanliga kvällspromenad där vi som vanligt redan efter några hundra meter börjar stöna, stånka och hasa med fötterna. Det går allt trögare. Farten minskar successivt

(ritardando) och till slut är det knappt så det rör sig alls.

Då hörs bakom oss två flåsande plus 60-taggare knirret och knarret av rollatorhjul och Agda, 92, susar förbi oss och försvinner i fjärran medan vi torkar svetten ur våra med åren fårade pannor.

Eller som när dåvarande originalet "Puppan" i Bollnäs under trägen väntan utanför Systembolagsbutiken i Bollnäs avvaktade det magiska klockslaget 09.00 då portarna till saligheten skulle öppnas för dagen. 

Sekunderna tickade långsamt fram och minuterna ännu långsammare. 

Puppan och hans kamrater svettades i hopplös väntan, men tiden låter sig som bekant inte bevekas.

Puppan hade dock sin förklaring till tidsutdräkten: "Jag tror tamej 17 att hela nykterhetsnämnden hänger på minutvisaren...!"

Ungefär så där segt, med eller utan nykterhetsnämnd eller rollatorförsedda äldre medborgare kändes det alltså för ett ögonblick i går kväll. Givetvis var det under genomtutandet av John Willliams- trilogins mittenpassage med musiken från Schindlers list. Långsamt är väl bara förnamnet. Om ens det. Fram emot midnatt (var det väl?) var vi i alla fall framme och fick klämma i med Raiders march..

Så där kan funderingarna dra iväg ibland...

I alla fall hade vi alltså åter god ledning av hr Sigge denna måndagsafton, som även bjöd på lite Stevie Wonder och lite vals i form av Blommornas dito bland annat.

Det meddelades även att de två spelningarna i höjd med återanvändardagarna nu krympt till en. Det som är kvar är spelningen på fredag 22 maj, med beräknad tidpunkt någon gång efter lunch; 14-15- tiden trodde Sigge. Vilket i passar i alla fall mig utmärkt, eftersom jag ska väsnas tillsammans med "min" andra orkester kl 13.00 samma fredag (intresserade kan dessutom upplysas om att vi ska repriseras dagen efter, lördag även om jag inte vet riktigt var i stan men jag räknar med att hitta...).

I övrigt jag inte så mycket att meddela förutom att vi spurtar i styrelsen för att få ihop en bidragansökan till Söderhamns kommun innan  månaden är slut och att vi i saxofonsektionen tydligen förlorat en god drabant till raden framför, i och med att Janne konverterat till kvarpa. Va! Den heliga Birgittas övergång till katolicismen är ju bara en mild västanfläkt i sammanhanget. För att inte tala om Hellmyrs till Bollnäs - nulliteter!

Men det är klart - Jannes heroiska kliv från guld till svart innebär ju i alla fall att klarinettsektionen fick ett högst efterlängtat tillskott. Vi får försöka klara oss i raden bakom ändå...

Vi ses på måndag!

Hälsningar

Håkan

Hallå igen alla trevliga medmusikanter!

Vi var väl 14-15 tappra som samlades till måndagskvällens rep, för aftonen med trägne Leif H som repetitör. Den gode Leif överraskade dessutom med en högoddsare: det blev inga skalor. Men det blev inte att ligga på latsidan ändå - det blev rytmövningar istället med korta och långa om varandra i alla tänkbara varianter. För en oinvigd torde det närmast har påmint om slutexamen för blivande morsesignalister.

Visst var det någon som försökte sig på ...- - - ... också (SOS för den oinvigde)? Jag är inte säker, men det låt något i den stilen från de bakre raderna?

Apropå SOS så tutade vi lite ABBA där vi nu ska ha turbon inkopplad på Fernando; tja, efter en stund började vi väl hitta någorlunda rätt bland klaffar och ventiler, för att sedan övergå till marschtakt med Anchors aweigh. Man kan väl lugnt konstatera att vi saknar inte förbättringsområden...

Turbo, marsch - så för att komplettera och göra bilden fullkomlig ska också nämnas kvällen lilla tretaktsövning i form av lite ryskt nummer (och det är INTE Tingeling även om det vore en utmaning) med Blommornas vals från slaktarfackets årsmöte (ni vet, nötknäpparna...).

Återigen var det lite tunt i gumpen men det kommer säkert att bli bättre med tiden. Kanske främst då inför Återanvändardagarna vars mer detaljerade program fortfarande inte står helt klart men där räknar vi med besked i alla fall innan själva konserterandet. Räkna i alla fall, som tidigare sagts, men tuteri fredag-lördag 22-23 maj.

Sedan väntar som bekant utflykterna till Norrala och Lynäs i första halvan av juni.

Föreningsstyrelsen hann också med ett möte i kaffepausen där vi bland annat konstaterade att inför ansökningstidens utgång i mitten av månaden vad beträffar kommunens verksamhetsbidrag till kulturföreningen nåtts av bulletinen att fjolårets ansökan mötte med en kallt avslag.

Beskedet har spridit harm i styrelsekretsen där man inte gärna tar till sig motiveringen att vi är för nära släkt med Musikkåren som redan får bidrag. Vi filar på en annorlunda strategi för en ny ansökan...

Bland övriga styrelseärenden kan nämnas att vi tog upp frågan om jubileum - det lär ju i höst bli jämna (?) fem år med blåsorkesern. Vi minns med vemodigt välbehag de första träffarna när vi efter några veckor till och med kunde klara TRE toner. I samma låt! Eller vår första konsert som ägde rum inför julen 2004 (var det väl?) med en repertoar om fyra låtar (eller möjligen fem). En entusiastisk publik (som till huvudsak bestod av närmast sörjande och mer eller mindre häpna anförvanter av olika schatteringar) tvingade till och med fram ett extranummer som vi inte hade. Det blev till att köra en repris istället och ivern mattades inte för det. Visst är det sådana upplevelser som gjort det möjligt att fortsätta i fem år? Och vilken glädje ryms inte i denna tidsperiod; glädje, men också blod, svett och tårar. Eller hur?

Kanske vi rent av ska fira jubileet med att genomföra den länge efterfrågade konsertresan? Skulle det vara möjligt att vika en helg i slutet av augusti eller så? Finns det idéer om sådant eller om annat? 

Hör av till styrelsen med förslag - ju fler desto bättre!

Nu stänger vi butiken för i dag och fortsätter att längta efter måndagskvällen igen!

Er förbundne

Håkan

God morgon kära vänner!

Det känns lite ovanligt i dag, eftersom jag som följd av yttre omständigheter inte kunde delta i övningen i måndags kväll. Men med många års erfarenhet av information vet jag värdet i kontinuitet och vikten av att informera också när det inte finns något att informera om.

Det är skäl nog att informera. Alltså informera om att det inte finns något att informera om.

Vikten av att upprätthålla kontinuitet i kommunikationsflödet framstår med all (o)önskvärd tydlighet varje gång vi får höra i radio, läsa i tidningar och se i TV hurusom drabbade människor säger "...vi fick läsa i tidningen att vår avdelning ska stängas" eller "...det har ingen talat om för oss innan..." alternativt "...det bara ska sparas och sparas och vi får aldrig veta något...".

Känns det igen?

Jo, jag tänkte väl det.

Detta är oftast följden av att man inte orkar informera - visst skickar man ut nyhetsbrev och personaltidningar och fyller på intranät och Gud vet allt men det finns en sanning som jag omhuldat sedan urminnes tider (yngre stenåldern): har man inte fått svar på sina frågor, har man heller inte fått någon information.

Med det menas att man kan informera till dess man kräks, men om det inte är relevant för mottagaren går det bara förbi utan att märkas.

Och vad är då relevant för er, kära musikantkamrater (jag känner mig så duktig som får dväljas i ett sammanhang där det på detta vis, om än subtilt, görs gällande att även lilla (nåja) jag är musiker! Väl medveten om mina begränsningar yvs jag omåttligt över att äntligen i fullvuxen ålder få räkna mig till den skara som jag alltsedan barnsben beundrat och önskat att få vara en del av.

Relevant var det, ja - enligt rapporter som jag hämtat in från måndagsövningen var väl tillslutningen "sådär" och det var företrädesvis lite nötning på ett par av de aktuella låtarna.

Vår Käre Ledare kunde också, precis som det ska vara, meddela att det inte vår sådär helt klart med tider och annat inför "Blåsmanifestationen" i höjd med återanvändardagarna (ja, jag vet att de inte kallas så, men jag tycker det är roligare att kalla dagarna så; de dagar då vi gamla och f d Söderhamnsbor - för att inte tala om Söderalabor - årligen ska återanvändas). Att det blir något lär väl vara klart men närmare information om tider m m kommer senare.

I övrigt ses vi åter på måndag. Till dess: fira Valborgsmäss, maj månads ankomst och den efterlängtade våren. Min gamla farmor, som var en klok kvinna, brukade dock i detta läge alltid tillägga att "åja, det är allt fortfarande mycket snö som ska ned...".

Tut på er!

Hälsningar

Håkan

Ny vecka, nya insatser och nya tag!

Så är vi igång igen efter påskuppehållet och måndagskvällens övningsstund förflöt i tämligen kända och väl invanda notspår. Lite gammalt och lite nyare där Vår Käre Ledare med sedvanlig ömsom len och ömsom mindre len hand och pinne tog oss genom den odyssé som utgörs av notskriftkonstens yttersta prövningar.

Det stod strax helt klart att tretakt i form av Blommornas vals ur Nötknäpparsviten inte gör sig så där alldeles bra utan rejält brak i basen. Det blir liksom lite för lätt i gumpen, så att säga. Men strax hoppas vi att ha baspojkar som baryton-Lage och tuba-Magnus på plats för att bistå i det tyngre artilleriet. Vi i tenortutet bekänner oss väl också till "grumset" tillsammans med ytterligare deltagare på sådana lurar som har lite grövre kaliber men även vi kände förstås att ett-slagen i valstakten helst bör vara i nivå med minst källaren.

Och apropå grövre rör, kommer det för mig (det gör det ju ofta) en anekdot från dåvarande Ljusne Mekaniska Verkstad. Och sann är den förstås (fattas bara annat). Det här utspelade sig någon gång i slutet av 1950-talet då mannarna (det var en klart mansdominerad arbetsplats kan jag lova) en stekhet sensommardag strax gärna slurkade sötma (det blev en hastigt påkommen  poetisk omskrivning för vatten i läget så man är så törstig att till och med vatten får duga) så det stod härliga till. En av mannarna, gemenligen kallad Kalan, fångade "schenjörns" (det är ingenjörn, det) intresse som efter att en liten stund ha betraktat Kalans glupska förtäring under en vilt forsande kran kommenterade:

- Jaha du Kalan, det är till att vara törstig?

Kalan tittade upp med plaskvått ansikte och kisade mot överheten:

- Jo, men det skulle vara grövre rör och öl!

För de som var förhindrade att delta i måndagens övningsträff kan också berättas att Jerry hade ett ovanligt mjukt handlag med trumpetventilerna under kvällen. Man rakt undrade vad som föranledde detta? En okulärbesiktning av hans tentakler visade en vackert med skinande vit gasväv omlindat finger som innebar ett plötsligt mycket försiktigt tryckande. Under bandaget gömde sig (enligt okontrollerad

uppgift) ett större antal suturer (det är stygn det, för er obildade och icke sjukvårdskunniga barbarer) vilka sin tur härrörde (fortfarande enligt okontrollerade uppgifter) från en smärre malör vid någon slags hjulfirande med bilen. Hur det nu gick till? Men spelfingret var i alla fall räddat och efter några veckors konvalescens var nu både Jerry och finger i någorlunda kondition på nytt. Snart åker väl bandaget av och så är allt som vanligt igen...

Som vanligt är det kanske inte riktigt för undertecknad instundande måndagskväll, eftersom jag preliminärt kommer att vistas i Umeå nästa helg och återvänder enligt planerna inte förrän sent på måndag. Jag tar tuten med mig och försöker titta in om det är så att det mot all förmodan stämmer med tiden. Annars blir nästa gång vi ses för min del

4 maj och då vill jag redan nu flagga för att vi anävnder kafferasten till ett litet styrelsemöte - kom ihåg det nu, alla goda styrelseledamöter. Bland annat ska vi titta på verksamhetsplanering som underlag till en ansökan om aktivitetsstöd. Jag hoppas att Gunnar R har möjlighet att känna sig adjungerad för att dela med sig av sina outtömliga kunskaper inom området att söka kommunalt kulturbidrag...?

Vilka som är ledamöter? Ja, kallas görs härmed Karin, Renske, Benny och Rolf!

Hälsningar

Håkan

Hallå, gott folk!

Bara för kontinuitetens skull känner jag behov av att även en spelfri lovvecka som denna göra mig hörd över nätet.

Det har ju redan hunnit bli fredag i påsklovet och det känns att måndagen kommer allt närmre - tack och lov! (Det är inte ofta man kan säga det om måndagar, men vi i tutingarnas täta led har ju den förmånen framför våra mindre lyckligt lottade medmänniskor.)

Jag utgår också från att den långa påskledigheten har givit många tillfällen till förkovrande på egen hand, med flitigt övande på särskilt svåra passager (sådana finns det ju alldeles för gott om).

Sedan sist har styrelsen också tagit sig före att utdela en "Enkel tulipan" till vår bastutande Magnus som ju tidigare i vinter blev stolt fader till en son - ett tilltag som Magnus via Tut-nytt vill skicka ett tack till alla Alirare.

- Gossen utvecklas snabbt och har redan visat prov på kommande brum; lungkapaciteten är det inget fel på, hälsar både far och mor som utlovar en kommande förstärkning i de bakre "grums"-leden.

Det kan också sägas att när frågan kom upp i styrelsen fanns inget prejudikat att vila sig på, men vi tyckte enhälligt att en blomsterkvast kunde vara passande när nu en av våra medlemmar gjort sitt för att trygga återväxten.

Först tänkte vi att det kanske BLIR ett nytt prejudikat och att vi riskerade att hamnade i rena blomstervågen för framtiden. Men, när vi tittat ut över församlingen, och främst den manliga delen, insåg vi att sista förbrukningsdatum nog var passerat på de flesta håll (det vill säga i detta avseende, och inget annat!) och att det var riskfritt att satsa på denna nya tradition.

Å andra sidan, skulle det (mot all förmodan) visa sig att styrelsen gjort en felbedömning är det ju bara att gratulera! Det uppväxande släktet är ju den framtid vi gamlingar ska vila på så all förstärkning måste hälsas med tillfredsställelse.

Mer tulpaner till folket!

Nej, nu är det dags att damma av notpärmen, olja igång ventiler och klaffar (eller vad man nu gör?) och samla sig för måndagskvällens återseende.

Visst har vi det bra?

Hälsningar

Håkan

Goddag alla glada tutare i Alirland!

Här kommer några rader inför påsken med sin vederkvickande ledighet och möjligheter till äggstra träningsstunder - i synnerhet som ju kommande måndagskväll blir repledig eftersom det då råder Annandag Ägg.

Att döma av harvandet i måndags kväll kan det också behövas lite trudeluttande hos i vart fall en del av oss för att komma igenom alla synkoper, åttonsdelspauser och punkteringar inte minst i You are the sunshine of my life. Man, det SKA gå, och till slut kommer också den att flyta iväg som den ska. Men kanske inte till den här påsken. Eller nästa.

Förutom Stevie Wonder (när jag växte upp hette han alltid "Little Stevie Wonder" men vid närmare eftertanke måhända detta säger mer om mig och min ålder... Medge ändå med tanke på detta att det är duktigt att ens komma ihåg en sådan sak?) så fick vi faktiskt två nya låtar den här måndagskvällen; ett hugnesamt meddelade till alla som inte var med på måndagsrepet, får jag hoppas.

Som Vår Käre Ledare framhöll med viss emfas: "vi måste väl ha en marsch också!" innan han presenterade Anchors Away. Sedan satte vi igång och tutade ungefär som vi alltid visslat den. De av oss som eventuellt varit på kryssning i Karibien och närliggande territorier har dessutom trallat Anchors Away varje gång skeppet lagt ut så att vi fått lägga in för att sedan själva lägga ut. Byxorna. Om ni förstår hur jag menar.

Nuväl -Sigge dundrade omedelbart med ögat strängt riktat mot orkestern att "sådär tror ni förstås att det ska låta och så där har det säkert låtit när ni hört den. Men så står det inte SKRIVET!" Varvid vi alla skamset kollade i nötterna bara för att konstatera att han antagligen hade alldeles rätt. I varje fall de som kan läsa noter, höll kanske med? Och då hade vi som en gång i världen varit aktiva inom SIF (Svenska industritjänstemannaförbundet) ens framlallat den text som finns specialskriven på denna melodi för att användas vid solenna tillfällen (en vacker omskrivning för de ofta förekommande kurserna och konferenserna med fest, snaps och andra muntrationer). Men den ska jag bespara er.

(Vilket påminner mig om en gammal skröna som tillskrivits dåvarande landstingsrådet Einar Asp (S) från Kilafors vilken efter ett avtals ingående och bekräftande med ett rejält handslag tillfrågats om möjligen ett undertecknat dokument som verifikat för just träffade överenskommelse kunde tänkas föreligga? Einar Asp lär enligt (flera säkra källor) ha yttrat "Sagt är sagt, men det som är skrivet kan komma bort!") (Vilket återigen får mina tankar att flykta, denna gång till en sentida partikamrat till Einar som visst inte ens kommit ihåg eller sett några papper?).

(Ja, nu kommer jag dessutom på att jag lärde känna Einar Asps dotter en gång under min ungkarlstid - vi bodde faktiskt ihop en tid,  i ett bhus som faktiskt hette Gomorra Nå, efter ett par gånger lyckades vi traggla igenom också denna marsch som vi dock med nödvändighet får återkomma till.

Samma gäller för nya låt nummer två denna afton, Sound of music, eller åtminstone en del ur musikalen/filmen om vonTrapp  och Julie Andrews som nunna och barnflicka och sedmera fru von Trapp skuttandes runt på de österrikiska alpsluttningarna innan farbror Hitler med anhang kommer ångandes med sina trupper.

Vi jobbade med ledmotivet, den melodi som heter just som filmen/ musikalen - andra kända nummer är som ni säkert kommer ihåg odödliga örhängen som My favorite things, Do-re-mi och förstås tretaktaren Edelweiss men dessa kanske dyker upp senare.

Bäst i genren är enligt mitt förmenande ändå nid- och tidskriften MADs version av alltsammans, Sound of money.

Jaha - med detta är det bara att tillönska alla kamrater en Glad påsk med god mat och dryck - ni vet väl att sedan några år tillbaka är påsken den största mat- och frosserihelgen i vårt (numera) arma och krisdrabbade land; julen har fått pisk av påskriset och vid det här laget har också dryckesfabrikanterna hunnit märka om överbliven julmust med påskmust-etiketter (övriga tider på året heter samma smörja kalas-must eller liknande). Men en laxsnört och en sillbit ska det väl i alla fall bli. Eller hur?

Sedan kanske vi också ska försöka ägna helgens betydelse åtminstone något lite eftertanke - allt från skärtorsdagens tvagande av lärjungarnas fötter (fotvård heter det i dag) långfredagens lidande (det är faktiskt bara 40 år sedan det blev tillåtet att arrangera uppsluppna och profana festivitas på denna dag; jag minns min barndoms melankoliska långfredagspåskalammsmiddagar med hela släktens vuxna i mörka kostymer/höghalsade svarta klänningar och florbehängda krucifix i mina lätt troende gammelfastrars pampiga matsal. Det var tider det, för en yster tolvåring som till yttermera visso tvingades konstatera att såväl Pressbyrån,  Sagakiosken, Curts kiosk som Alakiosken hade STÄNGT hela dagen varför några diskreta inköp två lösa Ritz och en ask tändstickor omöjliggjorts.

Å andra sidan har vi ett par dagar senare påskdagens jubelstämning med en uppståndelse och återfödelse som i sig själv utgör en verkningsylld metafor för årstiden - det är ju nu allt föds på nytt, saven stiger, knoppar brister och årscykelns pubertet slår ut i en eufori som inte står kyrkans glädjeutgjutelser på påskdagen efter (man har väl sjungit i kyrkokör, för 17!).

Så håll ut, värp några ägg och hälsa Blåkulla alla ni som ska dit...

(Påsk-)hälsningar

Håkan

God morgon runt om i Alir-land!

Terminen rullar vidare med sommartid (men visst är det LITE trögt?) och allt och i går kväll fick vi tillbaka Vår Käre Ledare efter ett par måndagars opasslighet.

Och inte nog med det; det blev trummelitrum också! Skönt att även ha Gunnar O tillbaka vid kaggarna - det blir liksom ett helt annat flyt när man får lite extra hjälp med takt och tempo. Några av oss - däribland undertecknad - har ju tillräckligt svårt ändå...

Sigge tog sig till och med före att hänga på Leif H-trenden att tuta lite skalor som inledning. Tänk hur det kan bli...

Två nya låtar blev det under aftonen "Visa vid vindens ängar", ni vet med tyllgardiner och träklangsflöjter eller vad det är, samt "Your are the sunshine of my life", vanligen hörd med kompositören själv, Stevie Wonder. Efter lite extra gnuggning på vissa partier kom vi i alla fall igenom båda låtarna om än med kryckor och mitella.

I övrigt tittade vi bl a också lite på "The shadow of your smile" 

innan luften var slut denna repafton.

Inom journalistiken har vi ett begrepp att "syna sig själv", vilket innebär att man kritiskt ska granska de texter man släpper ifrån sig. 

Detta är en av de första regler som de flesta journalister glömmer när de väl kommer ut i verkligheten (ja, en del kommer inte ens så långt utan hamnar på TV) vilket är trist eftersom det är ett avgörande moment för den fortsatta utvecklingen inom skrivandets ädla konst.

Nu är det också viktigt att "syna sig själv" inom andra färdighetsområden; musik i allmänhet och ensemblespel i synnerhet. 

Alir Wind Band har nu begåvats med det första riktigt genomarbetade tillfället att syna sig själv i och med att Lasse R i går kväll kom bubbandes med en hel kartong CD-inspelningar. Det handlar förstås om den tidigare aviserade plattan från vår bejublade konsert i Ljusne Folkets Hus och som enligt rykten (oklart från vilka) lär vara en given Svensktoppsetta så småningom.

Här har vi i alla händelser tillfälle att kritiskt granska oss själva och för att anknyta till ett känt citat från Shakespeares fatabur finns möjligen risken att beslutsamhetens friska rodnat raskt övergår till eftertankens kranka blekhet. Eller?

Nej - för 17; låt oss istället glädjas över vad vi gjort och vara stolta över att vi numera för det mesta i alla fall slutar (ungefär) samtidigt, att de flesta spelar samma låt samtidigt och att vi ligger åtminstone nära varandra i tonarterna.

Egentligen har vi ju kommit en ganska lång väg sedan vi började med "Tretonslåten" och de andra mästerverken en gång i tidernas begynnelse.

Minns ni vår första konsert, då vi kunde (nåja) fyra låtar eller något i den stilen? Som extranummer inför en extatisk publik på Teatern (det var företrädesvis anhöriga och andra inkommenderade) fick vi lov att köra en repris...

Kan det ha varit hösten 2004? Eller var det 2005?

Om det var 2004 är det kanske också snart dags för femårsjubileum, slår det mig plötsligt. Vad säger ni?

I övrigt hade styrelsen lite snabbmöte också i går kväll och vi beslutade bland annat att ta tag i bidragsansökan till Söderhamns kommun som ska vara inne i mitten av maj. Sigge har sedan årsmötet lovat att bearbeta ABF för någon form av stöd, men vi ska också försöka få till en ansökan till kommunen där styrelsen ska sätta ihop en verksamhetsplan för året. Vi får återkomma till detta.

Keep tuting!

Hälsningar

Håkan

God morgon alla muntra musikanter!

En ny vecka har randats och med den allt tidigare uppåtgående solen sprids livsglädjen allt längre in i våra djupfrysta kroppar. Våren gör visserligen halt av och till och kommenderar understundom två steg framåt och tre bakåt. Men har man varit med så länge som undertecknad vet man att till slut får kung Bore ge vika.

Kommande helg är det ju också dags att vrida klockan åt något håll (fråga mig inte vilket) eftersom vi övergår från vinter- till sommartid eller normaltid eller vad det nu kallas. Ett jämrans påfund är det under alla omständigheter, särskilt för såna som jag som aldrig håller reda på någonting...

Och visst känns det väl i kroppen att man gjort något med klockan? 

Eller hur? Det är NÅGOT som är konstigt!?

Lite lättare är det ju under alla förhållanden att uthärda den mörka årstiden när vi ha Alir Wind Band och igår kväll samlades vi under Leifs ledning då Vår Käre Ledare var förhindrad att hålla i oss. Vi vet ju att Leif är en föredömlig ersättare till Sigge och efter en sedvanlig "Leif-upptakt" med ett par skalor fram och tillbaka kunde vi tuta igång med lite av varje -String of pearls, John Williams-trilogin tog det mesta av tiden denna afton.

Det beslutades också i går kväll att säga ja till spelningen i Lynäs lördagen den 13 juni. Ett par tutare har redan förklarat att de tyvärr inte har möjlighet att delta just då, men bland de (något glesa) leden på måndagskvällen var det ingen som var emot. Så den veckan kan vi först glädja publikum i Norrala onsdagen 10 juni och sedan Bergviksfolket lördagen 13 juni. Det blir en vecka, det...!

För den som drabbas av abstinens mellan spelningarna kan vi också berätta att CD-inspelningen från Ljusnegiget nu ligger klar. Genom den kan vi nu lyssna på oss själva precis när vi vill! Självcentreringen kommer att nå nya och tidigare fullständigt oanade höjder.

Lasse Rickardt som administrerar plattan kommer att ha plattor med sig vid nästa träff, måndagen 30 mars. Kostnaden landade på 80,00 kr/st och Lasse vädjar till alla spekulanter att ha jämna slantar med sig på måndag!

Då ses vi snart igen - och kom nu inte för sent, eller för tidigt, eller vad det blir om man missar det här med klockan i helgen...

Eder ödmjuke tjänare

Håkan

God tisdag på er alla!

Tomhet.

Det är vad man känner en tisdag som denna - utan vår trevliga repstund på måndagskvällen.

Redan i går eftermiddag började abstinensen göra sig påmind: inget rep i kväll!

Hur skulle det gå?

Man fick ta fram noter och lur på egen hand och tuta lite vemodiga trudelutter. Men inte ens vid kaffepausen kunde den speciella Alirkänslan uppammas. Det hjälpte inte ens med ett tröstwienerbröd. 

Kanhända en rejäl bamsekonjak hade kunnat sprida lite ljus över tillvaron men - näää...

Det blir som alt-Benny brukar säga  "att bita ihop och försöka klara sig till nästa övning..."

Redan nu, när det är en dag mindre kvar till måndag kväll känns det som att tomheten kanske, kanske börjar flykta. Vid horisonten kan anas

- men inte mer - konturerna av Musikskolekomplexet; linjer som dag för dag kommer att bli allt mer stringenta för att på måndag åter erbjuda lycksalighetens portar där vi åter får kasta oss över åtton- och sextondelar i String of Pearls eller stå stilla (och nästan spela

baklänges) i ett långsamt John Williams-parti. Men framförallt: att få träffas igen och njuta av den helhet som en (någorlunda) ren ton kan åstadkomma när sisådär 20 damer och herrar gör sitt bästa för att överrösta grannen.

Med andra ord tror jag att vi alla ser fram emot måndag igen.

Men innan dess går det ju faktiskt att få njuta av härlig musik med Vår Käre Ledare inblandad: musiklärarna i södra Hälsingland samlas nämligen för tre Count Basie-konserter i veckan. Redan onsdag kväll är det dags i vår replokal Röda Rummet, på torsdag framträder de på Scandic Hotel i Bollnäs och slutligen på fredag vid värdshuset uti Alfta.

Och så väntar vi förstås på CD-inspelningen från Ljusne.

Dessutom känns det som vår i luften.

Så, vid närmare eftertanke finns det ju också en del att glädjas över mitt i all tomhet...

Hälsningar

Håkan

God morgon alla musikanter!

Vilken spelning det blev! Jag tänker förstås på framträdandet i Ljusne Folkets Hus i söndags. En veritabel succé där vi hjälpte Ljusne Folkets Hus-förening till nära 10 000 kronors förstärkning av föreningskassan sedan man sålt ut hela biljetthäftet. Jag känner verkligen för dem som inte hade möjlighet att delta - det var högst angenämt att känna den värme och gensvar som publikum bjöd oss på scenen och det hade vi också mer än gärna unnat alla i AWB.

För mig personligen var det ett roligt återseende (eller ska jag säga bitterljuvt; den speciella och mycket svenska känsla som en avlägsen släkting på besök från sitt hemland USA efter att ha hört en del svensk folkmusik en gång beskrev som "moll-7", d v s ett vemodigt mollackord, försett med en knorr! Prova själv - lägg exempelvis ett g- mollackord på närmaste piano eller gitarr och foga till tonen F så förstår ni vad jag menar).

Men åter till Ljusne - den här scenen var jag sålunda en flitig gäst på för sådär 40 och några år sedan då jag satte upp revyer och skådespel av olika utföranden (och kvalitet, ska sägas). I lokalerna i övrigt har jag tillbringat otaliga lördagskvällar då Ljusne Folkets Hus var den stora publikmagneten i distriktet med de ledande dansorkestrarna i ett till synes aldrig sinande följe. De årliga vokalisttävlingarna lockade deltagare och publik från hela Södra Norrland och jurymedlemmar engagerades ur lokal och nationell musikelit.

Och minsann - i saxofonraden i söndags eftermiddag fanns ju också en av de som verkligen varit med om allt detta; Tenor-Janne Larsson som har ett gediget dansbandsförflutet har inte minst tillsammans med den i sammanhanget smått legendariske Sune "Kulan" Holm (Hjalles orkester, innan han startade eget) beträtt tiljorna i Ljusnefolkan för både danskvällar och traditionella julgransplundringar. Det har blivit några små grodor och raskande rävar varvat med små- och storband till danspublikens stora glädje!

Nu var vi förvisso några unga och förhoppningsfulla Ljusnebor som på den tiden inte var så särskilt intresserade av dansen just, men det fanns ju annan Folkanglädje dessa aftnar, inte minst på den dunkelt belysta läktaren - men jag besparar er alla detaljer...

Vår spelning söndags blev i alla händelser mycket bra, i synnerhet i jämförelse med den uppvärmning vi klarade av timmen innan. Kvaliteten höjdes avsevärt när vi kom i skarpt läge och vi nöjer oss med att konstatera att tur var väl det.

Hela söndagskonserten finns dessbättre inspelad och kan distribueras på CD-skiva till alla intresserade. Ett utmärkt tillfälle att höra hur alla andra hör oss...

Du som ännu inte antecknat dig för ett exemplar men gärna vill ha en eller fler skivor, kan meddela Lasse Rickardt som har kontakt med ansvarig ljudtekniker. Priset antas hamna på 50-75 kr/st.

Så träffades vi åter i går kväll för ordinarie repetition som vanligt under ledning av Sigge. Vi nötte rejält med filmmusik i form av John Williams-låtarna plus lite extra gnuggning på String of pearls. Jodå, det tar sig nog så småningom!

Ytterligare en spelning är också aktuell - om det passar med sommarlov och andra åtaganden i början av sommaren. Det är Lynäs sommarhem som gärna vill se oss samlade och tutande lördagen den 13 juni om aftonen. 

Går det? Fundera så kan vi stämma av nästa gång vi träffas, vilket blir först 23 mars eftersom det är repfritt 16 mars.

I sammanhanget passar jag också på att påminna om redan bokade spelningen i Norrala samma vecka, nämligen onsdagen 10 juni - men det visste ni ju redan om!

Slutligen bara ett konserttips till 18 mars. Anledningen till att vi inte repar måndagen den vecka är bl a att musiklärarna har en vecka för sig själva - dock inte mer isolerat än att man arrangerar en konsertafton i Count Basie-stil. Kolla med Musikskolan för närmare upplysningar och se fram emot skönt Basiegung som surrogat till musiktarmen när vi nu inte får tuta tillsammans förrän om nära nog två veckor!

Eder ödmjuke tjänare

Håkan

God fredag på er alla!

Många åtnjuter de sista skälvande minuterna av årets sportlov.

Obevekligt rör sig tiden framåt - märkligt nog med olika hastighet, gärna beroende på ens egen ålder, vad man sysslar med för tillfället och en rad andra parametrar. När man var tio år och väntade på att portarna till söndagens matinéföreställning på Saga-bio i Ljusne skulle slås upp kunde två timmar vara segare än två år.

Som sextioplussare i dag försvinner två år lika snabbt som två timmar och hastigheten ökar konstant. Hur ska det sluta? Ja, i och för sig, det vet vi ju - men att bromsa tiden, det är lika fåfängt som då, som tioåring, att försöka få den att gå snabbare.

Ändå är det samma tid vi talar om.

En del pratar om att det är hög tid att göra det och det. Men när är det låg tid, då?

Men vad är tid? Egentligen? Ett sätt att hålla reda på när vi ska repetera, gå till jobbet eller hur länge äggen ska koka på morgonen? 

Ja, men konkret? Tid kan vi inte ta på, inte äta eller dricka och vi kan inte se den annat än som ett avstånd mellan just nu och sedan.

Men därmed stänger vi filosofiska fönstret för denna gång. De existentiella spörsmålen får anstå ett tag till. Men det här med tid, att vänta och Ljusne har ju lite med helgens lilla övning att göra.

Ni har väl inte glömt bort spelningen i Ljusne Folkets Hus på söndag 8 mars (där det minsann också var bioföreställningar vid sidan av Sagabiografen, men bänkarna var avsevärt hårdare på Folkan jämfört med biograffåtöljerna på Saga. Å andra sidan var matinébiljetten några ören billigare på Folkan)?

Samling för samåkning och notställspackning sker som tidigare meddelats 14.45 på söndag (ja, det är tur att vi har hackat sönder tillvaron i timmar och minuter annars finge vi mäta solhöjden varje gång - och hur skulle vi lösa det här med väckarklocka? Och när det är mörkt? För att inte tala om armbandsuret?) vid Kulturskolan där Lage för befälet och ser till att allt fungerar väloljat och elegant.

Ha det nu bra till dess så ses vi på söndag eftermiddag!

Hälsningar

Håkan